SwimRun har fullkomligt exploderat i Sverige det senaste året och fler och fler har fått upp ögonen för denna härliga sport där man förenar löpning och simning. Med tanke på alla sjöar, älvar och kanaler vi har till vårt förfogande (för att inte tala om havet!) så är det en sport som är som gjord för den svenska naturen. Inte så konstigt då kanske att den föddes just här...
En av dem som hoppat på SwimRun-tåget är Salli Carlfjord, vinnare av ÖtillÖ SwimRun Engadin 2016 och Amfibiemannen 2016. Här nedan kan du läsa om hennes upplevelser i det stora världsmästerskapet ÖtillÖ som gick av stapeln måndag 5 september. Läs och inspireras!
Dagen innan
Redan klockan 12 gick färjan från stockholm som skulle ta oss till Sandhamn och starten för ötillö 2016. På båten var det bra stämning och vi satt och pratade med andra lag, både erfarna och första-gångsdeltagare. Vi blev intervjuade av ett film team som frågade oss om våra förväntningar på loppet, svaret var ganska glasklart, att överleva utan större men. När vi kom fram till Sandhamn hämtade vi ut våra start-kit som bland annat innehöll en snygg ötillö-mössa och ett par ötillö kompressionsstrumpor, sweet! Vi gick till vårt rum och förberedde inför morgondagen eftersom Sabrina, min franska racepartner, anlände sent på lördagkvällen till stockholm då hennes flyg var försenat. Förberdelserna bestod i att klippa till hennes våtdräkt, kolla på hur vi skulle göra med energiintag under banan och fixa bra längd på linan vi tänkte ha mellan oss.
På race-mötet senare på kvällen kände man att stämningen var spänd men också förväntansfull inför morgondagen. Arrangörerna gick igenom banan, regler och lite annat innan det var dags för middag: pasta, pasta och åter pasta. Sen var det dags för sängen vid 21-tiden med klockan ställd på 03.55…
Race-dagen
Klockan ringde 03.55 och vi gick direkt till frukosten. Jag var fortfarande lite mätt från gårdagen så det blev bara lite ljust bröd, flingor och kaffe. Vi gick sedan tillbaka till rummet för att klä på oss race-utrustningen, packa väskorna och tagga med musik och dans! Vi lämnade av väskorna på båten som skulle ta dem till Utö och målgången och ställde oss sedan i startfållan för att invänta starten. Klockan 06 gick startskottet och vi sprang iväg. Första löpningen är bara 1,2 km och mest på grusväg så vi sprang på bra och kom i bra på första simningen som också är den längsta med sina 1750 m. Simningen kändes superbra och mycket kortare än vad den var trots att var lite trångt och kallt (runt 13 grader) i vattnet. Sedan kom det en hel del klipplöpningar vilket jag tycker är väldigt läskigt så det gick ganska långsamt men vi fortsatte att simma bra.
Efter ett par timmar, på Nämdö, kände jag att magen började krångla och kände mig allmänt energilös och svag. Vi fick stanna ett par gånger för att besöka skogen och blev omsprungna av en hel del lag vilket var lite surt även om vi sedan simmade om dem. När vi närmade oss slutet av Kymmendö kom den sista magattacken och sen blev jag bara väldigt hungrig så kanelbullarna innan Ornö satt riktigt fint och magen ordnade upp sig. Timmarna när magen krånglade kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket av men tiden gick snabbt i mitt huvud i alla fall. Från början hade jag längtat efter den omtalat lättlöpta sträckan på 20 km på Ornö och där kunde vi springa på bra mesta delen av tiden. Jag frågade Sabrina några gånger om vi skulle gå i uppförsbackarna men hon sa nej så det var bara att köra på, hehe.
De enda problemen vi hade här var Sabrinas knä som fortfarande var lite ömt efter en femdagars (!) multisporttävling hon hade gjort två veckor tidigare och mina skor som efter ett antal timmar visade sig vara en storlek för små. Vi kämpade på i alla fall och när det gick trögt skreksjöng vi på franska för att hålla motivationen uppe vilket fungerade väldigt bra, särskilt Edith Piafs ”Je ne regrette rien”.
Simningen efter Ornö var väldigt välkommen och jag ville aldrig att den skulle ta slut. När den väl tog slut deklarerade jag för Sabrina att jag älskar att simma men hatar att springa, konstigt nog helt tvärtemot vad jag har tyckt under hela året innan =P. Sen var det i alla fall inte så långt kvar och när vi till slut nådde Utö var vi inte säkra på att vi redan var framme, var det redan slut?? Ett par timmar tidigare kändes det som att det aldrig skulle ta slut dock… Sista löpningen är på 3,3 km och vi upptäckte att vi hade ca 20 minuter på oss att komma in under 11h så vi sprang på bra och kom in på 10h58 minuter. Trötta men lyckliga tog vi emot kramar av arrangörerna, kramade varandra och sen fick vi äntligen sätta oss ner för att avlasta fötter och knän. Där satt vi ett tag och hejade in lag i mål och pratade med lag vi mött många gånger under loppet. Vi insåg snabbt att vi inte var de enda som hade haft problem under loppet, det är sådant som händer nästan alla under sådana här lopp. Känslan av att ha genomfört sitt första Ötillö är dock svårslagen och alla erfarenheter tar vi med oss till nästa års tävling, förutsatt att vi lyckas kvala! Att redan under loppet börja fundera på nästa års tävling är ett väldigt gott betyg. Utöver själva tävlingen finns det en gemenskap och glädje i Swimrun-världen som jag inte känt i någon sport innan och den gör att jag redan längtar till nästa säsong!
Salli Carlfjord, team les sirènes
